I veckan så höll jag en uppskattad workshop online, som jag kallade för SELF-HEALING & ENERGY. Det var väldigt roligt att både skapa och genomföra så det kommer bli fler gånger. Missade du och blir nyfiken, så finns den tillgänglig helt kostnadsfritt i inspelad version ett tag till. Klicka här och få tillgång direkt.
Efter workshopen fick jag så många fina kommentarer, tack tack tack!! Flera innehöll tack för att du delar och det blev inspirationen till dagens reflektion.
Att dela med sig av det vi kan gör nog de flesta av oss ganska gärna och med hyfsat lite motstånd är min gissning. Visst är det roligt när dina kunskaper kan komma fler till gagn, när du märker att du kan hjälpa andra med något de behöver?!
Det kan såklart finnas tvivel också… Att inte bli betrodd har nog varit något som hindrat mig tidigare, men inser att det då kan ha handlat om att det inte varit helt förankrat i mig själv ännu. När jag VET spelar det ju ingen roll egentligen om någon annan då tror på det eller inte. När jag är grundad i min vetskap så behöver jag heller inte försöka övertyga någon annan, det är ingen tävling. Det är inte så att min vetskap blir mer sann för att fler tycker samma, vet jag så vet jag. Eller hur?!
Rätt och fel
Att dela med sig av teoretisk kunskap, sådant som vi kan ta på och direkt få rätt eller fel svar på är av annan karaktär än det jag delade på workshopen. Det har jag alltid tyckt varit lättare att dela, att hjälpa mina skolkompisar t.ex. med att förklara något. När det handlar om att dela från hjärtat, så är vi mer sårbara. Vi lever i ett polariserat samhälle som bygger på rätt och fel, bra och dåligt, himmel och helvete… Eftersom vi föds in i detta så blir vi mer eller mindre programmerade till ett rätt och fel tänk. Dessa rätt och fel kan såklart skilja sig mellan olika familjer och konstellationer, men visst blir det mer utmanande att då dela något som det inte finns tydliga och enhetliga svar på… Det är lätt att känna sig udda, när man tydligt vet något som inte är rätt enligt normen. Åtminstone inte ännu.
Att dela med mig av det som jag gör idag har tagit tid, eftersom det är en vetskap som jag fått genom att själv göra, uppleva och utvärdera. Visst kan vi läsa oss till den teoretiska kunskapen, men att diskutera huruvida det stämmer eller inte är ganska ointressant. Det är genom att GÖRA och UPPLEVA i oss själva som vi kan FÖRSTÅ. Att dela från en plats där allt är ok, där det handlar om att själv utforska och uppleva, är så mycket skönare än att förhålla sig till rätt och fel. Det är ofiltrerat och äkta.
Möta motstånd
Att dela med mig av idéer har jag också gjort vitt och brett innan, till dess jag mötte stort och hårt motstånd som tryckte ner dessa glädjefyllda tankar som omöjliga och hur skulle jag klara det osv. Du har säkert också mött dessa nån gång. Med tanke på min popcorn-hjärna så skedde detta ganska ofta. 🙂 Efter ett tag lärde jag mig då att bli mer noggrann med vilka jag delade dessa tankar. Det tog ett tag men jag lärde mig också förstå att motståndet handlar egentligen om de som uttrycker det, än om mig. De kan inte, i den stunden, se eller förstå samma sak som jag, eftersom vi troligen upplever livet olika just då. Allt är energi och just i detta läget så lyssnar vi på olika radiokanaler – vi är i olika frekvenser. Kanske är det så att när du får en ny härlig idé eller tanke och inte har någon i din närmaste omgivning att dela den med, så är det dags att öppna upp för att dela med andra. Det mest avgörande om vi vill göra en förändring är nämligen de vi har allra närmast, så se till att ha några nära som lyssnar på samma kanal. ❤ Nu kanske jag tappade ämnet litegrann, men allt hänger ju ihop… 🙂
Släpp ut det
Vi kan uppleva livet olika, men vi har också förvånansvärt ofta liknande utmaningar… Kruxet är att vi ofta tror att det bara är vi. Vi människor går runt i vår egen värld, i våra egna problem eller orosmoln, ensamma i vårt egna huvud och tror vi är helt ensamma med det som vi bär på… Tänk så är det inte. Aldrig. Jag tror inte det finns någon människa som är helt ensam med ett bekymmer. Så fort jag har vågat berätta om något som jag känt skam över, eller tyckt varit jobbigt så har det släppt. Dels för att jag släppt ut det ur mitt system och ofta för att den som tagit emot det på något sätt har kunnat känna igen sig. För vi är inte så himla olika ändå, vi har alla våra sår, våra tillkortakommanden och mindre bra beslut, våra mörka sidor. Å de förblir just mörka så länge vi inte släpper ut dem i ljuset. När vi tillåter mörkret att komma ut, så vet vi alla vem som vinner – eller hur?! Mörkret har inte en chans mot ljuset. Gå in i ett mörkt rum och tänd ett ljus, mörkret försvinner.🌞
Eller så går vi runt själva med våra funderingar för att vi inte vill ”lägga det på någon annan”. Där har jag ofta befunnit mig, ”inte ska jag va till besvär”… Vad jag egentligen gör är att ta ansvaret för någon annan, att utgå ifrån att den här andra inte ska kunna hantera det jag har att säga eller inte kunna stå upp för sig själv om den inte vill höra. Intressant det där och kan nog bli ett alldeles eget inlägg.
Vi behöver också dela med oss för att hitta vår flock, de där som vi bara lirar med utan att göra oss till. Familjen som vi känner igen på ett djupare plan. När vi delar vårt autentiska jag, mörker som ljus, så kan vår väntande flock finna igenkänning. ❤
Att dela för att hela, tänker jag är för att både själv få ur sig det som skaver i systemet OCH för att hjälpa andra som kanske behöver höra just det du har att säga, just nu. För att få ur sig sitt eget grubbleri så kan det vara väldigt förlösande att skriva, bara låta pennan röra sig över pappret. Kanske blir du förvånad över dina egna ord. Är du ingen skrivande person, kanske du kan låta dina tankar få ljud – prata med dig själv, eller djuren och naturen, om du inte vill prata med en annan människa.
Del av något större
Det finns så mycket visdom runtomkring oss, om vi öppnar upp för det. Hörde något så fint häromdagen i ett samtal mellan Agneta Sjödin och Mattias Klum. Mattias hade varit ute i en djungel på stor fotoexpedition men hade svårt att få till bra material. Då blev han tillfrågad av en guide på platsen om han hade frågat träden och naturen om lov? Det hade han inte. Men efter han gjort det och bett om hjälp, så tog det inte lång stund innan han fick helt fantastiska bilder och väldigt sällsynta djur visade sig. Jag tyckte det var en fin påminnelse om att vi är del av något så mycket större, så att tro vi är helt ensamma om det vi bär är ganska orimligt egentligen. Desto mer vi genuint vågar dela, desto mer kan vi hela. Genom att dela med oss så hjälper vi både oss själva och detta större som vi får lov att ingå i. ❤
Katrin Sandberg, Storycoachen, skriver så fint i sin bok Hitta din sanna story:
När vi vågar öppna upp och delar våra misstag och våra sorger kan du vara säker på att någon hör dig. Ser dig. För så är det, med hjälp av berättelsen förlänger du LÄGERELDENS helande kraft och gör den inre visdom vi alla bär med oss från den här tiden tillgänglig igen.
Din öppna, ärliga, sårbara berättelse skapar igenkänning, även i de fall vi inte varit med om samma sak. Vi öppnar oss för det du har att berätta, tar emot, gråter och gläds med dig.
När vi berättar från vårt inre RIVER vi murarna mellan våra hjärtan och världen. Där förut inget ljus nådde in – allra minst solens läkande strålar – ser vi nu både ut och in…
När du delar din story bygger du BROAR, från dig och över till andra.
Vad tänker du om dagens delande? ❤
Ljus & värme,
Anneli
Let Your Sun Shine
Senaste kommentarer