Förväntningar

Jag funderar en del över förväntningar… Vad betyder egentligen ordet Förväntan?

Enligt Wikipedia så beskrivs det så här:
Förväntan, förväntning eller förhoppning är en känsla som involverar glädje (och ibland ångest) när man tänker på en förmodad eller efterlängtad bra händelse. George Eman Vaillant betraktade förväntan som ”ett av de mogna sätten att hantera verklig stress.” Han hävdade att man minskar stressen inför en svår utmaning genom att förutse hur det kommer att se ut och hur man kommer att hantera det.

Jag kan se vad George menade, att man kan skapa positiva resultat i förväg av sin förväntan inför en händelse – bra om man är nervös inför något kanske. Det låter, enligt mig, väldigt likt mental träning i det fallet. Jag är osäker på om jag håller helt med honom. För mig skapar förväntan ofta stress och frustration…

I drygt en månad har jag varit hemma med min älskade dotter Edith. Innan hon kom till världen så sa många – ”åh ni har en fantastisk tid framför er” och ”njut av bebis-bubblan”. Det är lätt att skaffa sig en förväntan över hur mysigt det kommer vara och vad härligt med så mycket tid hemma, så mycket jag kan hinna med då… Vissa dagar är verkligen så fantastiska och jag njuter i bubblan, men andra dagar är mindre fantastiska. Då har natten varit sönderhackad av matning, lilla skatten skriker varje vaken minut (känns det som) och jag är glad om jag själv får i mig något att äta. Vissa dagar är enda fungerande sovstället i bärsjalen, så då får duschen bortprioriteras för lugnets skull.
Jag inser dock att min förväntan på dagen bestämmer hur dagen känns. Är min förväntan att jag vill hinna med än det ena och än det andra, ja då blir dagen stressig och min upplevelse är att Edith inte gör annat än skriker och äter. Har jag noll förväntan på dagen, utan istället fokuserar på att vara i stunden – ja då känns det mycket bättre. Förväntan skapar därför mest frustration i min nuvarande fas i livet.

Hur var det innan då? Kan förväntan ha varit till gagn i andra situationer?

Säkert, men jag vet inte – i yngre dagar så kunde vissa tillfällen skapa förväntningar utöver det vanliga. Någon viss högtid, eller särskild fest som jag såg extra mycket framemot och förväntningarna var höga – oftast levde tillställningen inte upp till de högt ställda förväntningarna… Däremot, de gånger som någon tillställning blev till så där spontant – de var de bästa!! Jag var antagligen mer närvarande, eftersom jag inte ens vetat om att det skulle bli så hade jag inga förväntningar och de gångerna landar extra starkt i minnesbanken. Någon som känner igen sig?

Är det någon som varit med om att olika förväntningar har utmanat relationer? Ofta kanske man knappt är medveten om att det faktiskt är förväntningar man har, utan tror att det är självklart och att den andre borde ju verkligen tycka/känna/göra likadant… Är man inte observant, så har åtminstone jag erfarit att det blir en konflikt – i olika stark grad. ?
Det blir tydligt nu, när vår parrelation gått in i en ny fas – som familj. Det är lätt att våra olika förväntningar skapar fraktioner av spänning. För lite sömn på det, så är det inte svårt alls att gnaga på varandra. Att prata om sina förväntningar inför något som skall ske, eller bara rent allmänt över saker i vardagen, är så viktigt! Då gäller det också att bli medveten om att det är min förväntan jag bär på och inte sanningen. En utmaning.

Kan vi bli kvitt våra förväntningar om vi lever mer närvarande i nuet…? Jag tror det, att leva här och nu är svaret på många frågor. Förväntningar dyker fortfarande upp dagligen och jag har långt kvar till att leva fullt i nuet, men jag tränas varje dag – tack vare kära lilla Edith. ❤

Med önskan om mindre förväntan och mer närvaro i nuet till oss alla!