Igår hade jag två fina vänner på besök. Dessa kloka människor har jag inte känt särskilt länge, men vi har samtal som verkligen ger energi, samhörighet, kärlek och klokskaper. Jag är så lyckligt lottad över många fina relationer i mitt liv. Att få vara hemma nu med den nyaste relationen är en ynnest och att då dessutom få besök av härliga människor för en stunds samtal om livet är så himlans vackert.
När jag tänker tillbaka på hur jag lärt känna dessa människor, så ser jag att det är på grund av viktiga livsval som jag har gjort… Jag sökte mig till en (arbets)plats där jag trodde mig finna fler människor jag kunde finna gemenskap med i de tankar/den tro jag hade. Långt bort från mitt dåvarande jobb och jag vågade inte hoppa helt, utan gläntade först lite på dörren bara…
Jag trodde dock inte att det skulle göra sådan skillnad. Där mötte jag människor som tog mig på allvar i mitt sätt att leva och försök till att ta hand om min själ och kropp. Jag blev uppskattad för att bara vara jag – det var en fin känsla. Men det bästa – jag träffade människor som jag verkligen njuter av att samtala med om livets allt och där vi vill varandra så väl. Att t.ex. säga ”min psykolog sa…” är inget konstigt eller något som vi bör hyscha om – det är fullt naturligt och snarare något som hyllas, att vi tar ansvar för oss själva och vårt välbefinnande. Vi kan inte välja vår barndom och allt som händer oss, men vi kan välja att inte låta det påverka oss för all framtid. Att t.ex. ta hjälp av en psykolog är att ta ansvar och inte låta sig bli ett offer, det är starkt att be om den hjälp man behöver för att gå stärkt vidare.
Det var många år sen jag gick till en psykolog/terapeut första gången och det var med lite skamfyllda känslor över att jag skulle behöva prata med nån… Så illa var det väl ändå inte. Som tur är var jag för nyfiken och hade för mycket vilja av att växa som människa. Det var ändå inget som jag gärna talade om, att jag behövde ta professionell hjälp – jag kände då att jag liksom ville försvara mig, att jag inte var sinnessjuk eller så… Några år senare sa en kollega till mig, att det är DÅ du är stark – när du orkar/vågar be om hjälp. Han sa det flera gånger som om jag behövde det för att fatta och jag är glad för det. Den första gången så skruvade jag lite på mig, som att det inte var så riktigt… Till slut så trillade polletten ner, han har rätt – att våga be om hjälp, då är man stark! Ensam är INTE stark, även om det är det vi blir itutade i vårt individualistsamhälle. Tillsammans blir vi starka och när vi vågar be om hjälp, då öppnar vi upp för läkning.
Givande samtal med människor som tillåter dig vara du och där meningarna utväxlas med värme, kärlek och nyfikenhet – det är också läkning OCH växande.
Det här skulle jag kunna skriva så mycket mer om och kanske blir det en fortsättning följer vid senare tillfälle. Nu är det tillbaka till matning av lillan, som har växt tydligt på bara några dagar – det är så häftigt att få vara med och följa detta mirakel.
Livet är ett mirakel – önskar er det mest levande liv ni kan tänka er!
Kramar o kärlek
Senaste kommentarer