ATT JOBBA…

Har funderat över ordet ”jobba”… det är något som inte klingar gott i mig av det ordet.

Jag har nu börjat ”jobba” så smått, efter att ha avslutat min fantastiska utbildning på Axelsons i Göteborg till Friskvårdsmassör. Det lustiga är, jag använder sällan begreppet ”jag ska jobba” – utan snarare säger ”jag har behandlingar”. Vilket för mig känns mycket mer positivt laddat, kanske gör det inte det för en annan person. Det känns inte heller som att ”jag jobbar”, när jag masserar… jag är fortfarande hemma, har nära till mina kära och det jag gör ger mig glädje och energi.

I helgen har jag ändå lekt lite med uttrycket att ”jag jobbat” – och då slog det mig, det går att jobba utan att det känns jobbigt. Som namnet annars antyder och som troligen är anledningen till att det klingar negativt i mina öron. Det var en aha-upplevelse. Har verbet ”att jobba” rent av kommit från ordet ”jobbigt”, för det var/är hur det oftast känns? Att jobba är att streta. Jobba, jobba, jobba. Jobba för att leva. Osv. Jag har själv levt enligt devisen att ”jobba för att leva”. Jobba hårt för att kunna unna sig sen. Tänk om ”sen” inte kommer, tänk om jag jobbar så hårt att när ”sen” kommer så orkar jag inte med det jag tänkt och längtat efter – för att jag behöver hämta kraft till att jobba hårt igen.

Tänk om det går att leva medan jag jobbar, levjobba – kan det bli ett ord? Eller kan vi byta ut ordet ”jobba” mot något annat? Kanske är det bara jag som har problem med detta ord, eller är det så att orden som beskriver hur vi får in till försörjningen inte är så positivt laddade…? Hur många har jag träffat som är på arbeten som ger dem energi, kraft och levnadsglädje? Ärligt talat, så är det inte så många – och det verkar vara helt ok, t.o.m. normalt i vårt samhälle. Det omvända verkar snarare onormalt, vilket jag tycker är helt knasigt. Det kan inte vara meningen med livet, att jobba stenhårt, uthärda, måndag till fredag – för att sen slänga sig i soffan utmattad och vila upp sig tills nästa vecka börjar om igen. Jag önskar så att vi ändrar denna ”norm” för den är INTE detsamma som naturlig och kanske att vi börjar ”livnära oss” istället. Låter inte det vackert? Men att använda det i dagligt tal, kanske låter märkligt… ”I helgen livnärde jag mig med massage och hade hela 8 härliga kunder inbokade.”

Ja, vi får fundera vidare på ordet kanske… Jag är åtminstone så tacksam, glad och lycklig över helgen som varit. Möjligheten jag fått (och tagit) att jobba på hemmaplan, alla fina möten jag får och att få ge dem som kommer en stund av avkoppling och återhämtning – det ger mig glädje i hjärtat!

XXX

Anneli