Välkommen till min blogg!
Det har varit ett och annat inlägg tidigare, men nu är ambitionen att vara mer frekvent.
Jag har varit med om världens häftigaste grej – födseln av min älskade dotter Edith. En förlossning. För tio år sen skulle jag varit vettskrämd, men de senaste åren har jag längtat efter att få bli förälder och faktiskt att få vara med om både graviditet och förlossning. Förutom den biologiska klockan, så tror jag att arbetet med mig själv och att lära känna min kropp har gjort mig mer nyfiken än rädd på hur en förlossning känns.
Fram till förlossningen så fullkomligt njöt jag av att vara gravid – jag förstår att jag blivit välsignad med en bekväm graviditet och jag är väldigt tacksam för det! Tacksam, och även fascinerad över ATT det funkar… Ett liv växer till i min kropp och nästan 9 månader senare kommer en liten fullt komplett och levande människa ut. Att det är så det går till har jag självklart fattat innan, men tror det är först när jag själv var med om det som jag till fullo tog till mig processen.
Hade jag inga krämpor under graviditeten…? Jo det hade jag såklart, men inte mer än en bråkdel jämfört med de historier jag tidigare hört. Jag mådde ytterst lite illa och insåg då oftast att det var ett tag sen jag ätit. Så med lite ny energi så var oftast illamåendet borta, ingefärstabletter hjälpte också bra. Magkatarr och sura uppstötningar kände jag också av som gjorde mig lite yr o illamående, men med vetskapen om vad det var så kändes det lugnare bara jag tänkte lite mer på vad jag stoppade i mig. Hormonanstormningen som följer med en graviditet var nog snarare till min fördel, för jag upplevde mig jämnare och gladare i humöret – kan såklart också hänga ihop med min tacksamhet och lycka över att bära på vår lilla skatt. ? Det roliga var att ju fler kvinnor jag träffade som mindes tillbaka på sin graviditet, så insåg jag att det är nog ungefär 50/50 hur de har mått under sitt havandeskap. Flera beskrev för mig hur de aldrig mått bättre, precis som jag kände, men det hade jag aldrig hört någon säga innan jag själv blev gravid. Jag blev igen påmind om hur vi människor mest verkar dela med oss av svåra saker, ingen hade tidigare berättat för mig hur fantastiskt de mådde under sin graviditet – istället trodde jag ALLA mådde illa, spydde, hade ont och fick foglossningar. Lite som på nyheterna – när visas det någonsin något bra och fint i världen? Jag tror att hela världen skulle må lite bättre av om vi började dela med oss av vår lycka och allt gott som händer istället för att kräka ur oss elände.
5 juli var jag beräknad. Sen långt tillbaka hade jag dock på känn att det är 30 juni det händer. Så närmade vi oss och jag började bli mer osäker på min känsla… Ska det inte kännas annorlunda nu snart?! Fredag 28 juni vaknar jag med kraftigt illamående och jag tänker att skulle inte illamåendet snarare vara i början på graviditeten. Det visade sig att många mått riktigt illa när det närmat sig… Det mildrades, dagen passerade och blev till lördag – åter mådde jag prima. Söndag 30 juni kom och jag sa till min kärlek att idag känns det annorlunda, men svårdefinierat. Det var en strålande vacker dag, vi bestämde oss för att strunta i hussysslor och njuta av dagen vid havet. Vi badade i det glittrande blå och fikade på klipporna. En magisk stund. Jag kände av lite magont och att ligga på klipporna var delvis lite oskönt. Vi åt en god lunch med havsutsikten också, innan vi begav oss till Ugglarps Grönt för att shoppa härliga grönsaker och de hade eko-jordgubbar = min lycka! Kvinnan vid kassan noterade min mage och hennes ögon glittrade, kanske även tårades en liten aning. Hon var rörd. I nästa stund kommer ett nytt föräldrapar in med sin tre dagar gamla son, direkt från BB, och kvinnan bakom disken lyste upp igen. Jag reflekterade över hur fint det var att se ett så färskt mirakel när jag själv står inför detta stora när som helst. Kanske var det ett tecken…?!
Vi åkte hem, tyckte det var alldeles för fint väder för att gå in så vi gick en långrunda. Halvvägs in på promenaden känner jag av starkare magmolande och känner mig lite otålig på att komma hem, utan att egentligen tänka så mycket på att förlossningen skulle vara nära. Hemma lagar vi mat och äter rejäla lass, vi såg ett avsnitt på en serie i följde – men då hade jag svårt att vara helt närvarande. Värken i magen hade nu satt igång ordentligt. Klockan 21 ringer jag in till Förlossningen i Varberg och beskriver hur det känns – ska det kännas så? Jag fick rådet att läsa på om latensfasen, äta o dricka, sova lite… Stefan packade inför jobbet dagen därpå och jag vet att jag tänkte – tror inte du kommer jobba nästa vecka. ? Vi gick o la oss. Jag blundade i nån minut innan jag behövde sätta mig på toa och sen gick jag däremellan ett tag. Toabesöken lugnade sig och jag försökte sova, men hann bara blunda till innan nästa ”magont” kom tillbaka med ordentlig kraft. Kl. 00.30 ringer jag in till Förlossningen igen och beskriver läget. De verkar coola men säger att vi alltid kan komma in om vi vill göra en kontroll. Jag tvekar, men tänker att jag ändå inte kan sova så här… Väcker Stefan och säger att vi kanske får åka hem igen, men jag vill nog in och kolla ändå. Han får världens fart och fixar huset för att eventuellt inte komma hem på några dagar. Jag andas. Vi sätter oss i bilen och trafikskolläraren kör med en fart jag inte sett honom göra innan, men magen gör mig påmind om smärta och jag har svårt att tänka på nåt annat. Vi kommer in till Akuten i Varberg och är glada att vi varit på besök innan så att vi hittar till Förlossningen. Andningspauser på vägen för att hantera smärtan och sen kommer vi fram till fantastiska sköterskor!
Efter att ha väntat en stund med diverse bälten på för att kolla hjärtljud, så bara MÅSTE jag på toa – det trycker på nåt alldeles. Så jag ”smiter” ifrån stolen ett tag, för ett lönlöst toabesök – det är uppenbarligen inte urinblåsan som trycker. Tillbaka i stolen så kommer fantastiska Emelie tillbaka efter att ha noterat min smitning. Hon gör en kontroll och upptäcker förvånat att jag är öppen 9 cm. Hon säger att jag gjort ett fantastiskt jobb och vi går direkt till förlossningen.
Vi hade lämnat våra väskor i bilen, eftersom det var oklart om vi skulle vara kvar, men jag hade åtminstone fått med en liter kokosvatten och min mobil – vad jag är glad för det. Lustig prioritering kan tyckas med kokosvatten, men jag var törstig och det är absolut bästa törstsläckaren och som samtidigt återfuktar hela dig med mineraler. Naturens bästa vätskeersättning helt enkelt. När jag under förlossningen blev erbjuden saft så var jag än gladare för min vita coco.
Vi kommer in till förlossningssalen och jag vet inte vad jag tänker riktigt, lite omtumlad och samtidigt så närvarande. Jag vill stå upp så länge som möjligt och rådet från min osteopat var att göra 8-or med bäckenbotten – väldigt bra råd. Det hjälper och ger något att fokusera på. Förutom andning så fokuserade jag även mycket på fötterna, ner i fötterna och ner under fötterna – det är lugnande och grundande. Det hade jag med mig från Qigongen och är väldigt tacksam för. Har hjälpt mig i många lägen. Testa gärna själva när ni känner er stressade, svårt att fokusera eller har ont nånstans – andas ner i fötterna. Ett annat tips som jag tog fasta på när jag väl skulle lägga mig i stolen och krysta, var att ligga på sidan – så att ryggen kan vara med i expansionen. Sköterskorna Emelie och Emelie var såna änglar och gav mig så mycket peppning, liksom min käraste Stefan som fick fingrarna halvt ihjälklämda. Sköterskorna var fascinerade över mitt sätt att föda, hur jag följde kroppen och andades genom värkarna. Att du dessutom kan le emellanåt – det är helt otroligt sa den ena. Men jag var så lycklig och glad – jag är med om en förlossning!! Det är inte alla förunnat och kroppen är så magisk!! Krystningsfasen varade i ungefär en halvtimme och sen plötsligt säger Emelie, räck fram dina händer… I nästa stund ligger vår alldeles magiska skatt på mitt bröst. Det är en helt overklig känsla! Kladdig, varm och fullt levande, helt komplett liten människa! Stoltheten, lyckan och kärleken – jag känner eufori och har aldrig varit mer levande.
Klockan 01.30 parkerade vi bilen och tänkte att vi kanske kommer hem igen, men Edith ville ut och det fort – 05.17 blev vi föräldrar. Inte den 30 juni, min känsla visade drygt 5 timmar fel, men 1 juli känns som ett väldigt bra datum.
Nu har Edith varit med oss i över en månad och tiden innan henne känns långt borta. Det är verkligen en ynnest och en stor lycka att få vara med om barnafödsel och att bli förälder, dock är bebisbubblan inte alltid helt njutbar… Mer om det i ett annat blogginlägg kanske. ?
Även i smärta så går det att känna oändlig lycka och att kroppen är helt magisk!! Qigongen har lärt mig kroppskontakt och att expandera i smärta – vilket jag är övertygad hjälpte mig genom förlossningen. Tacksamhet är också något som vi kanske ibland underskattar – att känna tacksamhet gör oss piggare, gladare och hjälper oss att känna kärlek och lycka. Har du svårt att känna tacksamhet, så sätt igång att öva – det går att träna upp. Ägna några minuter varje morgon och kväll, till att notera saker du är tacksam över. Behöver inte vara stort, bara börja. Ett bra sätt är att ha en tacksamhetsbok att skriva i, för att faktiskt kunna bläddra tillbaka sen och påminnas vid gråare dagar.
Tacksamhet, kärlek och expansion.
Senaste kommentarer