Har du upplevt att saker du haft inbokat sen länge plötsligt inte känns kul längre…? Du känner inte för det. Samtidigt så vill du inte göra den du ska träffa besviken, så du går ändå. Efteråt är du helt slut. Du har kört över dig själv, dina behov.
Är det värt att göra saker av rädsla för att göra andra besvikna?
Om du skulle vetat att det var tvärtom, att din vän kände precis så här… Hade du då önskat att han eller hon hade gått ändå, för att inte göra dig besviken? Att gå med utan att egentligen vilja det där och då.
Sätt dig själv först
Om nu någon tvunget ska bli besviken – offrar du dig själv först då? Om det är så, finns det någon vinnare i det?
Inga lätta frågor det här, jag vet. Hua vad jag brottats med dem och fortfarande gör emellanåt. Dock väldigt sällan numera och jag kan lova dig att det är skönt. Enorm lättnad och frihet. Tänk på barnen, hur underbart är inte deras direkta sanningar. Om de inte känner för att göra något så säger de nej. Inget mer med det. Likadana var du och jag en gång. Dock kanske vi blev tidigt lärda att det inte var snällt. Att vi minsann inte kan säga så om vi vill ha vänner, om vi ska bli omtyckta osv.
”För att vara snäll”
Jag vet inte hur det är med dig, men jag vill tveklöst enbart ha sanna vänner. Vänner som säger hur de känner. Om de inte känner för samma som mig, så vill jag gärna att de berättar. Det märks tydligt om någon går med på något ”för att vara snäll”, det känns i luften på något vis och gör mig osäker. Jag tycker inte det är snällt. Inte mot den själv och inte mot mig.
Jag förstår att tanken är snäll, även om tanken mer är kopplad till personen själv – en rädsla av att kanske inte vara omtyckt eller något annat. Se att det snälla är också att ta sitt ansvar. Det är min åsikt.
En klok vän till mig med denna problematik sa vid ett tillfälle att hon funderade på att trycka upp t-shirts där det står Nej på framsidan och Känner inte för det på baksidan. Just för att det är så svårt för oss att säga det.
Giltig ursäkt
Jag pratar med många som brottas med det här och de allra flesta, 99% skulle jag säg, funderar över vilken lögn de ska dra. De kallar det inte lögn, snarare giltig ursäkt. Men jag tycker det är lite lögn…
Det är ibland även min första tanke, för att programmeringen sitter så hårt. Du avbokar inte något du sagt ja till innan, om du inte är ordentligt sjuk eller hamnat på akuten. Nästan. Skulle det vara så att du helt enkelt absolut inte känner för det, du vet med dig att du kommer bli slut efteråt att du egentligen bara behöver en kopp te och tidigt i säng – för att inte BLI sjuk – så gills det inte. Det är inte skäl nog. Fast jo, det är det.
Sanningen vinner alltid
Så är det. Sanningen vinner ALLTID. Om jag får höra av min vän att han eller hon inte orkar, inte vill, inte känner för det just nu så stärker det dennes genuinitet. Om det är så att någon inte känner för det regelbundet så kan det kanske vara dags för en paus, kanske har ni hamnat för långt ifrån varandra för en tid. Det händer. Livet är konstant rörelse så att vi som människor skulle röra oss i exakt samma hastighet och på samma väg ständigt känns långsökt.
Hej och tack
Rent naturligt kommer vi säga hej och tack till många nära relationer under vår livstid. Och när det sker så är det väldigt fint att just fokusera på Tack. Tack för tiden som varit, för fina minnen och lärdomar, skratt och gråt. Vi lär av varandra och när tiden är ”färdig” så behöver vi lära oss nytt av andra. Det behöver inte betyda att vi plötsligt inte älskar den andra mer, bara att vi för stunden inte lirar.
Övervinna rädsla
De senaste åren är detta något jag övat mig mycket i och det är såååå läskigt. Jag är rädd för att bli ogillad, för att bli ensam, rädd för att såra och bli sårad osv. Vem är det jag sårar allra mest om jag väljer att vara kvar i relationer som tar min energi? Jo det är jag själv. En fråga som då kan vara behjälplig är; ”för vem lever jag mitt liv?”
För mig själv
När jag svarar på min egen fråga så är det självklart; för mig själv. Det är den enda människa jag garanterat kommer vara med för resten av livet. För att den viktigaste människan i mitt liv ska må bra, så gäller det att jag lyssnar till vad den behöver. Om jag inte lever mitt liv, vem gör det då? Att leva sitt liv för andra blir obalanserat.
Balans i världen
Om det här tolkas som att vi bara ska tänka på oss själva och i det, köra över andra så är det en prägling vi har fått med oss. I grund och botten vill vi alla väl, för att kunna finnas ännu mer för våra medmänniskor behöver vi ta hand om oss själva. Om var och en levde just sitt liv, så som den önskar, så hade det blivit en finare balans i världen.
Bli noggrann med din omgivning
Självklart finns det fler människor som är av yttersta vikt i mitt liv för att jag ska må så bra som möjligt. Det är dessa människor och relationer som jag vill prioritera. Så att bli noggrann med min omgivning, med vilka jag ger min tid och energi, är ett sätt att lyssna till mina behov.
Vilka är det för dig? Är det många, eller är det egentligen snarare några fåtal?
Dessa kan såklart även skilja sig åt från tid till tid, jag tror att vi mår som allra bäst om vi tillåter oss att flyta med livet och då även inse att vi kommer stöta på nya människor som vi vill ha in i vårt liv och då kommer vi behöva välja bort andra. Risken finns annars att vi kör över oss själva för att vistas i sammanhang där vi egentligen inte vill vara. Av rädsla för att bli utanför, eller vad andra ska säga.
Lyssna vad som finns bakom rädslan
Så ofta har jag låtit rädslan styra, helt omedvetet. När jag nu stannar upp, lyssnar inåt och möter rädslan så är det lättare för mig att ta ett medvetet beslut om vad jag egentligen vill. Låt dina behov, din längtan, vinna över rädslan. Hux flux så kommer den där rädslan att krympa och nya beteenden formas.
Väcker det här tankar och du önskar hjälp vidare? Du kontaktar mig här för frågor, eller så möts vi i ett inkännande SoulShine samtal för att spegla det som dyker upp.
Önskar dig en alldeles strålande helg, med det som du känner för.
Ljus & värme,
Anneli
Let Your Sun Shine
Senaste kommentarer