Pyttesteg…

Jag startade långt där nere, bortanför lilla fyren nere vid vattnet. Visste inte riktigt då att jag hade drygt halva dagsetappen kvar. Men pyttestegen tog mig dit jag skulle o tacksamheten för min fantastiska kropp är total. ♡

Sitter på tåget o är strax hemma i Varberg igen efter en alldeles fantastisk mini-semester på Mallorca. Utan att egentligen veta vad jag gav mig in på så hade jag beslutat mig för att vandra i bergen några dagar. Nu i efterhand så rekommenderar jag det varmt, slog verkligen mina förväntningar. Så vackert, såna vyer och stillheten bland bergen var helt magisk.

Som rätt oerfaren vandrare så var det många steg uppför o nedför bergen där benen ibland tvivlade. Det gick inte fort alla gånger, men det som kom till mig då – även pyttepyttesmå steg tar dig framåt. Så både i vandringen som i livet, står man still så kommer man ingenstans men om du så bara tar ett litet ministeg så är det ett steg, en rörelse, framåt. Det var till stor hjälp o en trygghet att känna, när jag blickade bakåt och ändå såg hur långt (och högt) upp på berget jag tagit mig med mina pyttesteg.

Alla steg räknas. ♡